proud

Igår var jag och Cindy hos Jessi hela dan. Det vart en relativt tyst dag, Cindy kunde nämligen inte få ur sig några ord, det hon fick ur sig var snarare ett hest väsen. Stackarn, och på kvällen blev hon skållhet av febern. Men idag var hon bättre som tur var. Sov nästan hela eftermiddagen, vaknade som vanligt några gånger då jag var alldeles svettig efter mina drömmar. Jag har börjat gråta för ingenting...igen, antagligen Någonting men inget jag kommer på för stunden. Det är någon form av hatkärlek med att gråta, för det mesta vill jag inte kunna känna den känslan. Känslan som jag saknat så länge. Att just kunna känna, bry sig och gråta. Allt har blivit tråkigt... tråkigt, normalt antar jag. Välkommen till världen Joanna. Det går framåt. Sakta men säkert. Och jag är stolt.