Ångest

Min ångest är värre,och blir bara värre och värre. Inga panikångestatacker, "bara" början på dem, men det är tillräckligt jobbigt. Jag klarar knappt åka buss, genomsvettig, knappt kan andas svimm-och spyfärdig. Det har blivit värre på väldigt kort tid. Har pratat med min psykolog och fick en akutremiss till psyk. Jag tycker det tillomed är jobbigt när André kramar mig, jag känner mig inlåst, fast, det stör oss, igår började jag gråta när jag kom hem till honom för att det kändes för trångt, fick inte tillräckligt med luft... Jag blir rädd för mitt eget huvud, det är ju bara huvudet som får för sig alltihop. Huvudet som gör att kroppen ballar ur. Jag börjar oroa mig för saker som jag ska göra, som imorgon ska jag till Lernia igen, åka buss, gå in, sitta i ett rum.. och det är inte så stort.. det är jobbigt tillomed när jag tänker på det.. Såhär kände jag för flera år sedan en det försvann men nu har det kommit igen, och fort har det gått. Min psykolog säger att det kan mycket väl vara att jag har slutat med droger och alkoholen och förändrat mycket i min vardag. Nu är det träning som gäller, men det ä såå jobbigt! Ska ut på stan mera, försöka träffa lite mer folk och inte sitta hemma som jag gör nu... Så blir det nog bättre.. det måste det...