Allting man gör har man valt själv att göra.
Jag tror min abstinens har lagt sig ganska lugn nu. Inte lika mycket ångest, ingen avtändning. Men jag känner fortfarande tecken som att jag bara vill sova bort dagarna, mållös o omotiverad. Kom precis hem från Kbt möte. Nu är det en vecka till nästa. Fått uppgifter att följa, papper som ska fyllas i. Allt för min egen skull. Någon gång ska jag vinna över denna sjukdom. Även om det tar sin tid.
Har nått punkten där jag inte är ledsen längre över människor som jag inte längre träffar. Jag har insett vilka som är riktiga vänner, och dem växer inte på trän. De andra kan bara låta mig vara och sluta låtsas att de bryr sig. Det är så fruktansvärt många, fortfarande, folk som pratar bakom ryggar och ljuger och bedrar. Nog.
Att jag börjar känna mer känslor igen är så tufft.
Gråter vissa dagar flera ggr om dan,(igen) men antar Det är bättre -än att vara kall som en sten och inte kunna gråta. Att våga, är att våga chansa. Våga chansa att kunna bli sårad.
Mitt förflutna jagar mig. Vart jag än är. I livet, På vägen.
Ikväll blir det visst lite cider.. det var ju trotts allt..två dar sen en drink, och det är inget för mig. Jag är fortfarande stolt. Och jag får kredd av mina kära. Och det drar mig framåt till mitt mål. Antar att jag inte har några pengar för tillfället är nyttigt för min självdisciplin när min målmotivering har strejkat. Jag ljuger inte längre för andra och för mig själv.
Till sist, tack för maten.
o hoppas det blev nån liten gåva...för din egen skull;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar